De kändes konstigt. De sa att de ville att du skulle vara lycklig, men när du gick din egen väg och sökte din lycka och glädje fick dom dig att känna skuld.

De sa att de ville att du skulle vara frisk, men när du skapade en hälsosam livsstil blev du hånad och förlöjligad.

De sa att de älskade dig, men när deras kärlek sattes på prov var det alltid villkorat.

De sa att de ville att du skulle lyckas, men dom var aldrig där och stöttade dig till att våga utmana dig själv när du kämpade framåt på din otrampade stig.

De sa att de trodde på dig, men du var aldrig deras förstahandsval när dom behövde det stöttning eller råd.

De sa att de accepterar dig precis som du är, men när du visade dina riktiga känslor sa dom att du inte skulle känna så, dom sa åt dig att inte vara arg eller ledsen, att torka eller hålla tillbaka dina tårar, att hålla dina känslor för dig själv och lugna ner dig.

De sa att de ville ditt bästa, men när du gick din egen väg och följde ditt hjärta var dom dina största hindrer på vägen och hävdade att det du söker inte är rätt väg att gå för dig.

Du var alltid fri att vara dig själv, men bara om du levde på det sätt som dom ansåg var rätt.

Dem var aldrig riktigt på din sida, de spelade aldrig helhjärtat i ditt lag. Undermedvetet visste du om detta, en känsla du bar djupt inom dig.

Detta gjorde dig förvirrad och fick dig att döma dig själv, det fick dig att tro att det var något fel på dig och gjorde så att du fick känna dig som en främling i ditt eget hem.

Så du började anpassa dig själv för att passa in i deras syn på dig, för att du ville känna samhörighet och vara accepterad av de människor som sa att dom älskade dig och ville ditt bästa.

Du förminskade dig själv. Bit för bit tog du bort delar av dig som du kände var för mycket för dem att hantera.

För om det är vad som krävs av dig för att vara tillräcklig och accepterad, att bli sedd och hörd, att få vara älskad och känna samhörighet, då är det värt det.

Du har länge tilllåtit dig själv att verka glad. Ibland kanske du till och med trodde att du var lycklig. Men innerst inne kändes det ihåligt och tomt. Som att någonting fattades.

Du försökte övertyga dig själv om att du kunde överleva på det här sättet, likt en silhuett, utan djup, utan substans och utan själ.

Viktlöst kämpade du för att hålla tag i det så länge det bara gick. Du satte på dig den ena masken efter den andra och låtsades att allt var bra samtidigt som du drunknade inombords.

Du försökte fly från dig själv och dina känslor med alla tänkbara distraktioner, sociala medier, skvaller, alkohol, arbete, studier och spel. Men för varje dag blev känslan av ensamhet bara större.

Du var aldrig riktigt glad när du borde ha varit det, du blev heller aldrig riktigt ledsen när du borde tillåtit dig själv att bli det. Du var ett spöke som såg dig själv blekna bort.

En dag började allt koka i dig, med ett sista andetag bröt du dig ur ditt dunkel i vrede för att nå frihet. Du ville skrika så högt att hela världen rasade samman.

Men det gjorde du inte. Du gav upp. Du vände blicken inåt och sträckte ut en hand till ditt sanna jag som höll på att drunkna. Du plockade upp och räddade dig själv.

I detta ögonblick förändrades allt. Du insåg hur mycket du svikit dig själv, hur du tillåtit dig själv att nästan drunkna och hur ditt inre under så lång tid ropat på hjälp medan du var upptagen med att lyssna på alla andra.

Du insåg att du behövde alla delar av dig själv, även de delar som folk inte uppskattade. De delar som fick dig att långsamt drunkna, du behövde ta tillbaka allt.

Dessa delar var de som höll dig samman, de som gjorde dig hel. En bit i taget började du bygga upp dig själv igen. Långsamt och i tysthet.

Kanske skulle dom inte märka av din förändring tänkte du. Men ju mer hel du blev, desto svårare var det för dig att hålla tillbaka, att inte visa dem vem du verkligen är.

Du började dela dina tankar och föra fram din egen sanning. Du började skratta, du började tillåta dig själv att känna glädje, ledsamhet, ilska, entusiasm, rädsla, självförtroende, kärlek och du tillät allt att börja flöda fritt som vatten, precis som tårarna de sa åt dig att torka bort eller hålla tillbaka.

Du började omfamna din fantasi, passion, kreativitet, intellekt, komplexitet, intuition, frihet och gränslöshet.

Dom började ta avstånd från dig. Du blev för mycket för dem att hantera. Du passade inte längre in i deras mall om hur man ska vara, deras idé om dig. Du var inte längre den själlösa.

Du var avsedd för något mycket större än dom någonsin kunde förstå.

Kanske kommer du att hitta likasinnade människor att omge dig med, kanske inte. Men det spelar ingen roll. Ingen av dom är inte hjälten i den här historien. Du är hjälten.

Du är tillräcklig och allt du någonsin kommer att behöva finns redan inom dig. I hela ditt fantastiska väsen, som skrämde bort dem.