En narcissists bekännelser – Lär dig förstå narcissistiska personlighetsdrag

Till min älskade,
på grund av mina narcissistiska personlighetsdrag är det jag ska berätta inte någonting jag någonsin skulle erkänna eller säga till dig. Skulle jag göra det skulle mitt Winner-takes-it-all-spel i vårt förhållande som är min huvudsakliga källa till nöje i livet, ta slut – det spel som effektivt manipulerar dig att bära mig. Vilket är hela poängen.

Men sanningen är att när jag säger ”Jag älskar dig” så är bara min narcissistiska personlighetsstörning i aktion, som vill skuldbelägga dig att göra som jag vill. Detta är vad människor med narcissistiska personlighetsdrag egentligen menar när dom säger ”Jag älskar dig.”

1. Jag älskar hur hårt du arbetar för att få mig att känna att du är allt för mig.

Jag älskar att vara fokus i ditt liv, att du vill att jag ska vara lycklig och att jag aldrig kommer att förväntas göra detsamma. Jag älskar den kraft jag har när jag utnyttjar din vänlighet och avsikter att vara trevlig.

Jag älskar den njutning du ger mig när jag får mig att känna mig enorm i jämförelse med dig och jag tar gärna varje tillfälle att få dig att känna dig liten och obetydlig.

Jag älskar känslan inom mig när jag tänker på dig som svag, sårbar och känslomässigt luddig. Jag älskar att se ner på dig för din barnsliga oskuld och godtrogenhet – din svaghet.

Jag älskar känslan jag får när jag utnyttjar dig med gaslighting – en form av psykologisk manipulation som gör att du känner skuld och börjar tvivla på dig själv – det du vill diskutera eller ta itu med kommer aldrig att hända.

Och jag älskar den här narcissistiska kraften, jag älskar att träna på dig, att få dig att känna dig galen för att ens vilja prata om saker som inte intresserar mig. Det tjänar det dubbla syftet att effektivt sänka dina förväntningar på mig och vad jag kan ge dig, medan jag skördar dig på allt du har att ge.

2. Jag älskar hur lätt det är att få din totala fokus på att lindra min smärta.

Jag älskar hur du, oavsett vad du gör, aldrig får mig att känna mig tillräckligt bra, älskad nog, respekterad nog eller uppskattad nog. Misery loves company.

Det handlar inte om närhet, empati, den känslomässiga koppling du vill ha, det jag gjorde som fick dig generad eller hur lite tid jag ägnar åt dig eller barnen. Det handlar om min status och mitt jobb att hålla dig på din plats, i smärta och utan värde i jämförelse med mig.

Jag är överlägsen och det är jag som har rätt till allt nöje, beundran och behag i vårt förhållande, ellerhur?

3. Jag älskar känslan när du är med mig – som min ägodel.

Som att köra en sportbil, älskar jag i vilken utsträckning du förstärker min status i andras ögon och låter dem veta att jag är fantastisk osv. Jag älskar att tro att folk är avundsjuka på vad jag har att ge.

Jag älskar kraften jag har som får dig att arbeta hårt för att bevisa din kärlek, din hängivenhet och samtidigt aldrig sluta undra vad du behöver göra för att bevisa din lojalitet på ett sätt som tilltalar min narcissistiska personlighet.

Jag älskar hur jag känner mig när jag är med dig. På grund av hur jag ofta hatar och ser ner på andra i allmänhet får spegelneuronerna i hjärnan mig att hela tiden uppleva känslor av avsky. Således älskar jag att jag kan älska mig själv genom dig.

Jag älskar att hata dig för hur needy jag måste vara, jag måste förlita mig på dig för att få som jag vill.

4. Jag älskar att få skylla på dig när jag känner mig needy.

Att håna dig verkar skydda mig från något som jag hatar att erkänna: Jag känner mig helt beroende av att du matar min känsla av överlägsenhet så att jag kan hålla min illusion av makt vid liv i mitt sinne.

Ingenting får mig att känna mig mer sårbar och utsatt än att inte ha kontroll över något som skulle skada min image och överlägsna status. När du frågar ”hur behandlar jag dig” är detta ett av de viktigaste bevis på min överlägsenhet över dig och gentemot världen.

Du är ju min ägodel. Det är mitt jobb att lära dig hata och agera kallt mot de ”galna” saker som bara ”svaga” människor behöver t.ex. närhet och att visa känslor.

Och förresten, jag vet att detta fungerar eftersom min barndom lärde mig att göra såhär mot mig själv.

Det får mig att lysa upp med glädje hur mina narcissistiska personlighetsdrag lätt kan få dig att bli förvirrad, hur galen du blir av att inte få det du vill ha av mig, hur jag får dig att göra om samma saker om och om igen och säga saker du senare kommer att hata dig själv för.

När du har ont eller är ledsen och delar det med mig kan du vara säker på att jag kommer att håna dig senare för att hålla dina hjul i rullning, alltid skämmas för hur du känner, alltid tvivla på dig själv och i ett konstant sökande efter vad du kan ge mig för att göra mig nöjd.

Det finns inget att ge! För att bryta koden måste du se genom min lins, inte din. Men det faktum att du inte kan räkna ut det, efter alla sätt jag har misshandlat dig på är bara ännu ett bevis på min genetiska överlägsenhet.

5. Jag älskar hur lätt jag kan få dig att känna dig osäker.

Jag uppmärksammar gärna andra människor, mina vänner, familjemedlemmar, barn – listan är oändlig. Jag visar gärna upp alla sidor av mig själv som du inte får ta del av, för att håna dig och få dig att tigga om det jag så lätt ger till andra.

Jag älskar att få dig att undra varför det är så lätt för mig att ge allt detta till andra, att uttrycka känslor eller tillgivenhet och att ge dem komplimanger. Det tjänar helt enkelt mitt syfte och det är ett sant nöje att se hur förvirrad du blir och sen kämpar ännu hårdare för att få liknande uppmärksamhet av mig, vilket du givetvis aldrig kommer få. Hjulen måste ju hållas i rullning.

Jag älskar kraften jag har att få dig tillbaka när du hotar att lämna mig och samtidigt lämnar några brödsmulor på din väg. Jag får glädjen att se hur snabbt jag kan prata med dig och få dig att lita på mig när jag slår på charmen och lurar dig att tro att den här gången kommer allt att förändras.

Och jag behöver dig på grund av den avsky som jag bär inom mig själv. Jag behöver någon som inte kommer att lämna mig så att jag kan använda dem som en boxningssäck, som får mig att må bra genom att få dem att må dåligt.

Det är så jag gläder mig själv eftersom jag har en narcissistisk personlighetsstörning, det är så jag bedövar och förnekar de mörka känslor jag bär inuti som jag hoppas att jag aldrig ska behöva erkänna, någonsin. Jag hatar alla tecken på svaghet i mig själv, det är därför jag hatar dig och alla de ”trevliga” svagheter som jag ser som underlägsna, dumma och svaga.

6. Jag älskar att forma och förändra dina tankar och övertygelser.

Jag älskar att kontrollera ditt sinne så att du tänker på mig som ditt mirakel och frälsare, en källa till liv och näring du är beroende av och en plats att komma tillbaka till, oavsett hur högt du försöker flyga iväg eller hoppa.

Jag älskar hur detta får mig att känna mig som en gud och att jag kan hålla dig så fokuserad och besatt av att få mig att känna mig dyrkad och älskad. Ganska narcissistisk av mig, eller hur?

Du offrar allt för mig för att bevisa dig själv så att jag inte fördömer eller ogillar dig. Du strävar efter att behaga mig och ingen annan och jag ensamrätt att döma ut belöningar och straff som jag vill.

Jag älskar hur jag kan använda min kraft för att hålla dig nere, tvivla på dig själv, ifrågasätta dig själv, besatt av att förklara dig själv för mig (och andra), bekänna din lojalitet och samtidigt undra vad som är fel med dig.

Du inser inte att du inte kan göra någon som mig glad. Jag får min känsla av kraft och nöje från att känna hån för de svaga som låter mig dra nytta av dem.

7. Jag älskar hur jag känner mig när jag ser mig själv genom dina beundrande ögon.

Du är mitt största fan och beundrare. Att träna dig att se upp till mig, aldrig ifrågasätta mig och knäböja med glädje för att tjäna mig som din aldrig felaktiga, allvetande, allsmäktiga källa till kunskap är mitt mål – min självmedicinering.

Du kanske har märkt hur känslig jag blir vid minsta tecken på att du ifrågasätter mig. Jag hatar hur ömtålig jag känner mig i sådana ögonblick, orolig över att inte träna dig i tyst underkastelse kan skada min image, vilket är det jag bryr mig om mer än någonting annat.

Och jag älskar det, oavsett hur mycket du ber om min kärlek och beundran och att känna mig värderad i gengäld så kommer det inte att hända så länge jag har kontrollen.

Varför skulle jag tillåta det? Min narcissistiska personlighet är beroende av att glädja mig åt att beröva dig allt som skulle få dig att känna värde, att ge dig styrka skulle vara detsamma som att ge dig vind under dina vingar vilket skulle riskera att du flyger bort från mig?

Dessutom är det ett stort nöje att inte ge dig vad du längtar efter, den ömhet du behöver och vill ha. Att spränga alla dina drömmar och bubblor och sedan säga till mig själv: ”Jag är ingen dåre.”

8. Jag älskar att jag kan kontrollera din uppfattning om verkligheten.

Jag styr ditt sinne genom att flytta fokus i varje ”diskussion” till vad som är fel med dig – ditt misslyckande att uppskatta, att få mig att känna mig älskad, att få mig att må bra nog. Och naturligtvis manipulerar jag dig genom att påminna dig om allt jag har gjort för dig och hur otacksam du är.

Jag älskar hur skickligt jag manipulerar andra människors åsikter om dig också och får dem att gå med mig som den ”goda” och stå emot dig som den ”dåliga”. Jag skildrar dig som oförmögen att få mig att känna mig lycklig eller får dig att verka needy, aldrig nöjd, alltid klagande, självisk och kontrollerande.

Jag älskar hur lätt det är för mig att säga Nej till allt som kan ge dig credit eller öka din känsla av värde och betydelse i förhållande till mig. Istället vänder jag ditt fokus till mina ouppfyllda behov och önskningar.

Jag älskar att känna att jag äger dina tankar och dina ambitioner, samtidigt som jag ser till att de enda önskemål och behov du bör fokusera på är de som tjänar mitt narcissistiska behov av nöje och komfort.

9. Jag älskar att vara som en drog som du helt enkelt måste ha.

Du stannar oavsett hur jag misshandlar dig trots att alla tecken på att ditt beroende av mig dränerar ditt liv på energi. Det gläder mig att du riskerar att förlora mer och mer av det du värdesätter och håller kärt, inklusive de du älskar och som verkligen älskar och stöttar dig i gengäld.

Jag älskar att jag kan isolera dig från andra som kan ge dig näring och hur jag kan få dig att ifrågasätta om de någonsin verkligen älskade dig. Jag älskar att få dig att misstro dem, så du drar slutsatsen att ingen annan förutom jag vill ha dig.

Jag älskar att jag kan få dig att känna att jag gör dig en tjänst genom att vara med dig när jag kastar några smulor åt ditt håll. Som ett vakum vill tomheten inuti mig, som härrör från mina narcissistiska personlighetsdrag, ständigt suga det liv och den vitalitet som du och din vänlighet tillför mitt liv. Jag längtar efter det som en drog som jag gör allt för att hamstra och som jag hatar att dela.

Medan jag hatar dig och mitt beroende av din omsorgsfulla uppmärksamhet, håller mitt behov mig längtandes efter att se mig själv genom dina omtänksamma ögon, alltid redo att beundra, älska, förlåta, ursäkta mig och falla för mina egna lögner och fällor.

Jag skulle aldrig kunna uppskatta eller värdesätta dig för detta, och jag hatar mig själv för att jag behöver denna omtänksamhet från dig, det gör mig illamående.

10. Jag älskar att du fortsätter att berätta för mig hur mycket jag skadar dig.

Du vet inte att det här är som en gratis marknadsföringsrapport. Det låter mig veta hur effektiv min taktik att hålla dig i smärta har varit, fokuserad på att lindra min smärta – så att jag alltid kommer vara vinnaren i denna tävling – så att du aldrig försvagar eller kontrollerar mig med din kärlek och känslomässiga närhet.

Kort sagt, när jag säger ”Jag älskar dig”, vad jag verkligen älskar är den kraft jag har att förbli ett mysterium som du aldrig kommer att lösa på grund av det du inte vet och vägrar att tro.

Jag är den enda som kan vinna detta noll-summe-vinnaren-tar-allt-spel som är vår relation. Jag är den enda som känner till reglerna.

Du kan aldrig övertala mig att gå med i ett ömsesidigt kärleksfullt förhållande för i min narcissistiska världsbild, att vara sårbar, känslomässigt uttrycksfull, snäll, omtänksam och empatisk är tecken på svaghet och bevis på underlägsenhet, vilket skulle få mig att förlora min kraft. Tack men nej tack!

Jag är fast besluten att stanna i min vinnaren-tar-all-mark och omfamna min narcissistiska personlighetsstörning. Tack vare mina narcissistiska personlighetsdrag ser jag dig som min hetaste konkurrent och är glad över min förmåga att vara hjärtlös, okänslig, kall, beräknande … och stolt över att se till att min känsla av överlägsenhet inte hindras.

För alltid kärleksbegränsande,
Din narcissist

PS: Jag behöver verkligen, verkligen hjälp – men du kan INTE göra det här arbetet för mig, inte utan att göra saker värre för oss båda! Kom ihåg att vi är beroende av varandra och du skulle aldrig gå till en missbrukare för att få hjälp, eller hur? Bara en terapeut med erfarenhet har en chans, och även då, bara om jag väljer att verkligen låta dem hjälpa mig.

Kära skam,

Tack för att du var där när jag behövde dig.
Tack för att du fick mig att dölja mina dåliga sidor.
För att du hjälpte mig att dölja de ”dåliga” delar som jag inte ville att andra skulle se.
Mina rädslor, mitt tvivel, mina sorger och min smärta.
De konstiga, störande, ”ociviliserade och onormala” tankarna.
Du fick mig att undertrycka dem, att distrahera mig från dem.
Du fick mig att skapa mina masker. Att bli någon annan.

Tack för att du räddade mig, antar jag.
Du räddade mig från straff, från att bli hånad eller förlöjligad.
Från kränkning och intrång i min persona.
Från att bli mobbad, sårad och övergiven.

Du räddade mig från att bli dömd.
Från rädslan att bli avvisad.
Från skräcken att förlora kärlek.
Jag behövde dig då, helt klart.
I min oskuld och brist på erfarenhet.
Ja, jag tror faktiskt att du har räddat mitt liv.
Du var en stor och lojal följeslagare.
Från botten av mitt hjärta, Tack!

Men nu behöver jag dig inte längre.
Jag är redo att exponera mitt sanna Jag för världen.
Jag kan inte leva i en lögn längre.
Jag vill att andra ska känna mitt riktiga jag. Se mitt röriga inre.
Mina obekväma tankar och ibland mörka känslor.
Dessa ”skamfulla” delar…som kanske inte är så ”skamliga” trots allt.

Jag vill släppa alla masker nu, jag vill synas i dagsljus.
Så jag kan älskas för den jag är, oskyddad och verklig.

Det är sant att jag är livrädd.
Du har gett mig ett underbart skydd fram till nu.
Utan dig känner jag mig skakig och osäker.
Så sårbar. Men samtidigt så otroligt levande.

Jag flyttar in i det okända.

Tack skammen!
Du har gjort ett bra jobb.
Jag vet att du bara försökte hjälpa mig.
Men nu behövs du inte längre.

Du är välkommen att komma på besök när du vill.
Du är välkommen att fortsätta ge mig råd ”Gå åt andra hållet! Göm dig! Dra dig tillbaka! Håll tyst! Passa in! Se inte din egen storhet!”
Men jag kommer inte att lyda dig längre.
Jag kommer inte att vara din slav.
Nu tag tar tillbaka mitt liv.

Jag har hittat någon jag älskar.
En ny guide, en ny lärare, en ny bästa vän.
Mig själv.

Det kommer en tid i livet när du äntligen förstår. När du mitt i all rädsla och galenskap stannar upp och hör en röst inom dig som skriker att Nu är det nog!

Det får vara nog med skrik, gråt, bråk, skylla på, hålla kvar vid gammalt skit som inte längre tjänar dig. Och plötsligt blir allt tyst och precis som ett litet barn som slagit sig, och precis blivit upplyft i sin mammas knä, blinkar du bort några tårar och börjar se världen genom nya ögon.

Du inser att det är dags att sluta hoppas och vänta på att något ska hända, vänta på lycka, vänta på att saker och ting bara magiskt ska dyka upp ur tomma intet.

Du inser att den verklighet du stoppat in dig själv i inte alltid innebär lyckliga sagoslut och att om det ska bli ett lyckligt slut så måste det börja inuti dig själv.

Du kommer till insikt med att det är helt okej att inte vara perfekt i andras ögon och att det är helt okej att andra inte vill förstå dig, att alla har rätt till sin egen åsikt.

Du börjar lära dig konsten att älska dig själv och på köpet kommer en helt ny självkänsla och självförtroende som inte bygger på andras uppfattning om dig, utan på din uppfattning om dig själv.

Du slutar anklaga andra för saker dom säger till dig, gör mot dig eller inte gör för dig.

Du börjar förstå att folk inte alltid säger vad dom menar eller menar det dom säger och att allting faktiskt inte handlar om dig.

Du lär dig att stå på egna ben och ta hand om dig själv, i den processen hittar du en känsla av trygghet som föds ur denna tillit.

Du slutar döma, slutar peka finger och börjar acceptera människor som de är och har överseende med deras brister. I den processen finner du en känsla av frid som föds ur förlåtelse.

Du lär dig se världen med andra ögon och får större perspektiv, du börjar ifrågasätta dina tidigare mönster och vad du verkligen står för.

Du börjar se stor skillnad på ”vill ha” och ”behöver ha” och börjar se indoktrinerade mönster som inte längre är av betydelse.

Du börjar känna meningsfullhet och värde i att skapa och att ge någonting tillbaka, du slutar gå igenom livet som en konsument vars självkänsla bygger på vad man äger eller går i för kläder.

Du förstår att ärlighet och integritet inte är gamla dåtida värden utan den viktigaste grunden att bygga sitt liv på.

Du börjar inse hur lite du egentligen vet och att det inte är ditt jobb att rädda världen eller förändra någon som inte vill förändras.

Du lär dig vad riktigt kärlek är och börjar se på dina relationer som dom faktiskt är och inte hur du önskar att dom var.

Du lär dig att avskiljdhet inte är detsamma som ensamhet.

Du slutar att försöka kontrollera personer och situationer.

Du lär dig skillnaden på skuld och att ta ansvar och hur viktigt det är att sätta gränser och lära sig att säga nej.

Du förstår att din kropp verkligen är ditt tempel och börjar ta hand om den med mer respekt.

Du börjar inse att trötthet är en bidragande orsak till tvivel, rädsla och osäkerhet och börjar förstå värdet i vila och god sömn.

Du börjar förstå att allt som oftast får vi faktiskt det vi förtjänar och att den energi vi sänder ut i världen får vi tillbaka.

Jag fruktar inte döden. Jag har gått igenom min egen död många gånger. Varje gång har jag tagit med mig en aspekt av mig själv som aldrig var min sanning, som aldrig var jag. Varje gång bränner jag ner mig till själv till grunden varpå jag stiger upp ur askan som en mer sann version av mig själv, varje gång en liten bit närmre min eviga rena essens.

Jag kommer att brinna varje gång osanning uppstår inom mig, oavsett om den är frivillig eller ofrivillig kommer jag att möta mina skuggor och mitt mörker och ta med dem in i elden. För att släppa taget om dem. För att frigöra mig från det gamla, både mitt eget bagage och det förflutna som ärvts ner från många tidigare generationer.

Jag fruktar inte döden. Jag välkomnar den. Eftersom sötman i min själs uppståndelse är det heligaste och det vackraste tillfället av vår existens. Att komma ihåg vem jag verkligen är. Att känna den rena, gränslösa och eviga kärleken i mitt väsen. Att få ta nya andetag i mina lungor och höra den där dundrande kraften i den antika trumma som slår i mitt bröst och pumpar nytt blod genom min kropp. Att varje gång få hitta tillbaka till de allra enklaste kunskaper. Att få komma tillbaka ny, att få komma tillbaka ren, att få minnas vem jag är. Att släppa taget, för att minnas vem jag är.

Att glömma allt och samtidigt komma ihåg sanningen i allt. Jag strävar inte längre efter perfektion, efter saker, efter titlar, prestationer och utmärkelser. Jag strävar inte längre efter att vara mig själv, älskad, normal och accepterad. Jag strävar efter att allt som inte är jag ska få dö bort, för det är inte den jag egentligen är. Jag strävar efter att glömma allt jag har fått veta, så att jag kan komma ihåg, lyssna och höra sanningen viska i mitt hjärta. Jag strävar efter att göra om och göra rätt vad gäller de saker jag trodde jag behövde och den jag trodde att jag behövde vara, saker jag behövde göra och uppnå för att bli älskad, tills knappt ett uns av mitt sanna jag fanns kvar.

Jag är älskad för att jag existerar. Punkt.

Jag är ren kärlek. Kärlek kan aldrig hittas utanför mig själv, allt jag älskar är en direkt spegling av min kärlek till mig själv. Möjligheten att kunna ta vara på allt jag ställs inför och se det som en möjlighet att växa och lära. Och vetskapen om att allt jag ställs inför som jag för stunden inte uppskattar bara är ännu en aspekt av mig själv som jag inte lärt mig att älska…än.

Jag är evigt tacksam för alla som hjälpt mig på vägen. Vägen är lång och jag vet att jag är långt ifrån målet, om det ens finns något mål. Jag tror inte att målet, om det finns ett mål, kommer att nås under denna livstid men varje steg på vägen är en fantastisk resa som jag väljer att njuta av. När det känns motigt så försöker jag att komma ihåg alla tidigare motgångar och hur jag idag kan se tillbaka på dem och undra varför jag såg det som en motgång när det i själva verket var en stor gåva.

Och så snurrar livets hjul på, varv efter varv och det enda som avgör om det är förjävligt eller fantastiskt är ett eller flera val. Val som jag själv väljer att göra, val som antingen baseras på kärlek eller rädsla. En ekvation som är hur enkel och logisk som helst när man mår bra och är i flow men som kan verka hur omöjlig som helst när man är off-pist.

De kändes konstigt. De sa att de ville att du skulle vara lycklig, men när du gick din egen väg och sökte din lycka och glädje fick dom dig att känna skuld.

De sa att de ville att du skulle vara frisk, men när du skapade en hälsosam livsstil blev du hånad och förlöjligad.

De sa att de älskade dig, men när deras kärlek sattes på prov var det alltid villkorat.

De sa att de ville att du skulle lyckas, men dom var aldrig där och stöttade dig till att våga utmana dig själv när du kämpade framåt på din otrampade stig.

De sa att de trodde på dig, men du var aldrig deras förstahandsval när dom behövde det stöttning eller råd.

De sa att de accepterar dig precis som du är, men när du visade dina riktiga känslor sa dom att du inte skulle känna så, dom sa åt dig att inte vara arg eller ledsen, att torka eller hålla tillbaka dina tårar, att hålla dina känslor för dig själv och lugna ner dig.

De sa att de ville ditt bästa, men när du gick din egen väg och följde ditt hjärta var dom dina största hindrer på vägen och hävdade att det du söker inte är rätt väg att gå för dig.

Du var alltid fri att vara dig själv, men bara om du levde på det sätt som dom ansåg var rätt.

Dem var aldrig riktigt på din sida, de spelade aldrig helhjärtat i ditt lag. Undermedvetet visste du om detta, en känsla du bar djupt inom dig.

Detta gjorde dig förvirrad och fick dig att döma dig själv, det fick dig att tro att det var något fel på dig och gjorde så att du fick känna dig som en främling i ditt eget hem.

Så du började anpassa dig själv för att passa in i deras syn på dig, för att du ville känna samhörighet och vara accepterad av de människor som sa att dom älskade dig och ville ditt bästa.

Du förminskade dig själv. Bit för bit tog du bort delar av dig som du kände var för mycket för dem att hantera.

För om det är vad som krävs av dig för att vara tillräcklig och accepterad, att bli sedd och hörd, att få vara älskad och känna samhörighet, då är det värt det.

Du har länge tilllåtit dig själv att verka glad. Ibland kanske du till och med trodde att du var lycklig. Men innerst inne kändes det ihåligt och tomt. Som att någonting fattades.

Du försökte övertyga dig själv om att du kunde överleva på det här sättet, likt en silhuett, utan djup, utan substans och utan själ.

Viktlöst kämpade du för att hålla tag i det så länge det bara gick. Du satte på dig den ena masken efter den andra och låtsades att allt var bra samtidigt som du drunknade inombords.

Du försökte fly från dig själv och dina känslor med alla tänkbara distraktioner, sociala medier, skvaller, alkohol, arbete, studier och spel. Men för varje dag blev känslan av ensamhet bara större.

Du var aldrig riktigt glad när du borde ha varit det, du blev heller aldrig riktigt ledsen när du borde tillåtit dig själv att bli det. Du var ett spöke som såg dig själv blekna bort.

En dag började allt koka i dig, med ett sista andetag bröt du dig ur ditt dunkel i vrede för att nå frihet. Du ville skrika så högt att hela världen rasade samman.

Men det gjorde du inte. Du gav upp. Du vände blicken inåt och sträckte ut en hand till ditt sanna jag som höll på att drunkna. Du plockade upp och räddade dig själv.

I detta ögonblick förändrades allt. Du insåg hur mycket du svikit dig själv, hur du tillåtit dig själv att nästan drunkna och hur ditt inre under så lång tid ropat på hjälp medan du var upptagen med att lyssna på alla andra.

Du insåg att du behövde alla delar av dig själv, även de delar som folk inte uppskattade. De delar som fick dig att långsamt drunkna, du behövde ta tillbaka allt.

Dessa delar var de som höll dig samman, de som gjorde dig hel. En bit i taget började du bygga upp dig själv igen. Långsamt och i tysthet.

Kanske skulle dom inte märka av din förändring tänkte du. Men ju mer hel du blev, desto svårare var det för dig att hålla tillbaka, att inte visa dem vem du verkligen är.

Du började dela dina tankar och föra fram din egen sanning. Du började skratta, du började tillåta dig själv att känna glädje, ledsamhet, ilska, entusiasm, rädsla, självförtroende, kärlek och du tillät allt att börja flöda fritt som vatten, precis som tårarna de sa åt dig att torka bort eller hålla tillbaka.

Du började omfamna din fantasi, passion, kreativitet, intellekt, komplexitet, intuition, frihet och gränslöshet.

Dom började ta avstånd från dig. Du blev för mycket för dem att hantera. Du passade inte längre in i deras mall om hur man ska vara, deras idé om dig. Du var inte längre den själlösa.

Du var avsedd för något mycket större än dom någonsin kunde förstå.

Kanske kommer du att hitta likasinnade människor att omge dig med, kanske inte. Men det spelar ingen roll. Ingen av dom är inte hjälten i den här historien. Du är hjälten.

Du är tillräcklig och allt du någonsin kommer att behöva finns redan inom dig. I hela ditt fantastiska väsen, som skrämde bort dem.