Kära skam,

Tack för att du var där när jag behövde dig.
Tack för att du fick mig att dölja mina dåliga sidor.
För att du hjälpte mig att dölja de ”dåliga” delar som jag inte ville att andra skulle se.
Mina rädslor, mitt tvivel, mina sorger och min smärta.
De konstiga, störande, ”ociviliserade och onormala” tankarna.
Du fick mig att undertrycka dem, att distrahera mig från dem.
Du fick mig att skapa mina masker. Att bli någon annan.

Tack för att du räddade mig, antar jag.
Du räddade mig från straff, från att bli hånad eller förlöjligad.
Från kränkning och intrång i min persona.
Från att bli mobbad, sårad och övergiven.

Du räddade mig från att bli dömd.
Från rädslan att bli avvisad.
Från skräcken att förlora kärlek.
Jag behövde dig då, helt klart.
I min oskuld och brist på erfarenhet.
Ja, jag tror faktiskt att du har räddat mitt liv.
Du var en stor och lojal följeslagare.
Från botten av mitt hjärta, Tack!

Men nu behöver jag dig inte längre.
Jag är redo att exponera mitt sanna Jag för världen.
Jag kan inte leva i en lögn längre.
Jag vill att andra ska känna mitt riktiga jag. Se mitt röriga inre.
Mina obekväma tankar och ibland mörka känslor.
Dessa ”skamfulla” delar…som kanske inte är så ”skamliga” trots allt.

Jag vill släppa alla masker nu, jag vill synas i dagsljus.
Så jag kan älskas för den jag är, oskyddad och verklig.

Det är sant att jag är livrädd.
Du har gett mig ett underbart skydd fram till nu.
Utan dig känner jag mig skakig och osäker.
Så sårbar. Men samtidigt så otroligt levande.

Jag flyttar in i det okända.

Tack skammen!
Du har gjort ett bra jobb.
Jag vet att du bara försökte hjälpa mig.
Men nu behövs du inte längre.

Du är välkommen att komma på besök när du vill.
Du är välkommen att fortsätta ge mig råd ”Gå åt andra hållet! Göm dig! Dra dig tillbaka! Håll tyst! Passa in! Se inte din egen storhet!”
Men jag kommer inte att lyda dig längre.
Jag kommer inte att vara din slav.
Nu tag tar tillbaka mitt liv.

Jag har hittat någon jag älskar.
En ny guide, en ny lärare, en ny bästa vän.
Mig själv.