Jag fruktar inte döden. Jag har gått igenom min egen död många gånger. Varje gång har jag tagit med mig en aspekt av mig själv som aldrig var min sanning, som aldrig var jag. Varje gång bränner jag ner mig till själv till grunden varpå jag stiger upp ur askan som en mer sann version av mig själv, varje gång en liten bit närmre min eviga rena essens.

Jag kommer att brinna varje gång osanning uppstår inom mig, oavsett om den är frivillig eller ofrivillig kommer jag att möta mina skuggor och mitt mörker och ta med dem in i elden. För att släppa taget om dem. För att frigöra mig från det gamla, både mitt eget bagage och det förflutna som ärvts ner från många tidigare generationer.

Jag fruktar inte döden. Jag välkomnar den. Eftersom sötman i min själs uppståndelse är det heligaste och det vackraste tillfället av vår existens. Att komma ihåg vem jag verkligen är. Att känna den rena, gränslösa och eviga kärleken i mitt väsen. Att få ta nya andetag i mina lungor och höra den där dundrande kraften i den antika trumma som slår i mitt bröst och pumpar nytt blod genom min kropp. Att varje gång få hitta tillbaka till de allra enklaste kunskaper. Att få komma tillbaka ny, att få komma tillbaka ren, att få minnas vem jag är. Att släppa taget, för att minnas vem jag är.

Att glömma allt och samtidigt komma ihåg sanningen i allt. Jag strävar inte längre efter perfektion, efter saker, efter titlar, prestationer och utmärkelser. Jag strävar inte längre efter att vara mig själv, älskad, normal och accepterad. Jag strävar efter att allt som inte är jag ska få dö bort, för det är inte den jag egentligen är. Jag strävar efter att glömma allt jag har fått veta, så att jag kan komma ihåg, lyssna och höra sanningen viska i mitt hjärta. Jag strävar efter att göra om och göra rätt vad gäller de saker jag trodde jag behövde och den jag trodde att jag behövde vara, saker jag behövde göra och uppnå för att bli älskad, tills knappt ett uns av mitt sanna jag fanns kvar.

Jag är älskad för att jag existerar. Punkt.

Jag är ren kärlek. Kärlek kan aldrig hittas utanför mig själv, allt jag älskar är en direkt spegling av min kärlek till mig själv. Möjligheten att kunna ta vara på allt jag ställs inför och se det som en möjlighet att växa och lära. Och vetskapen om att allt jag ställs inför som jag för stunden inte uppskattar bara är ännu en aspekt av mig själv som jag inte lärt mig att älska…än.

Jag är evigt tacksam för alla som hjälpt mig på vägen. Vägen är lång och jag vet att jag är långt ifrån målet, om det ens finns något mål. Jag tror inte att målet, om det finns ett mål, kommer att nås under denna livstid men varje steg på vägen är en fantastisk resa som jag väljer att njuta av. När det känns motigt så försöker jag att komma ihåg alla tidigare motgångar och hur jag idag kan se tillbaka på dem och undra varför jag såg det som en motgång när det i själva verket var en stor gåva.

Och så snurrar livets hjul på, varv efter varv och det enda som avgör om det är förjävligt eller fantastiskt är ett eller flera val. Val som jag själv väljer att göra, val som antingen baseras på kärlek eller rädsla. En ekvation som är hur enkel och logisk som helst när man mår bra och är i flow men som kan verka hur omöjlig som helst när man är off-pist.